Till minne av Lennart Hansson

Lennart Hansson avled hösten 2002 vid 62 års ålder efter en längre tids sjukdom. Han hade tjänstgjort som överläkare i många år i Göteborg, dels på Sahlgrenska Sjukhuset, dels på Östra Sjukhuset. Under de sista 10 åren innehade han en professur i klinisk hypertoniforskning i Uppsala.

Intresset för högt blodtryck kom redan tidigt som underläkare hos Bertil Hood i Göteborg. Efter ett år i Ann Arbor i USA hos professor Stevo Julius var han reda att lägga fram en doktorsavhandling som belyste olika mekanismer vid betablockad som då hade börjat användas i hypertonibehandlingen.

Under sina år handledde Lennart Hansson ett tiotal kollegor till disputation, samtliga inom hypertoniområdet. De berörde allt från borderlinehypertoni till malign hypertoni, hypertoni hos män och kvinnor, unga och gamla, till sambandet vänsterkammarhypertrofi och hypertoni samt stress och hypertoni. Det har varit ett brett forskningsområde som har varit av stor betydelse för vår förståelse av blodtryckssjukdomen.-

Sin sannolikt största betydelse för hypertoniforskningen har Lennart haft som initiativtagare och ledare för en rad stora behandlingsstudier.

I de första blodtrycksstudierna var de ingående patienterna ofta medelålders män och ända fram till slutet av 80 – talet förelåg det stor osäkerhet om det var rätt att behandla även äldre patienter med högt blodtryck. 1991 publicerades så STOP – studien, som med all tydlighet visade att blodtryckssänkning hos patienter upp till 80 års ålder medförde mycket stora vinster för patienter i form av en minskad cardiovaskulär morbiditet och mortalitet. Denna studie liksom flera andra medförde en helt annan syn på blodtrycksbehandling hos de äldre.

Under slutet av 80 – talet och början av 90 – talet pågick en intensiv diskussion runt användningsområdet av de s.k.” nya” blodtryckssänkarna, d.v.s. calciumblockerare och ACE – hämmare vid hypertoni. Ett stort antal patienter hade biverkningar på de ”gamla” läkemedlen, tiazider och betablockerare. Vi något äldre kommer ihåg de ibland överdrivna argumenten tillsammans med tidningslöpsedlar som basunerade ut potentiella risker med dessa nya läkemedel.

I CAPPP – studien, Nordilstudien samt i STOP - studien, som alla leddes av Lennart Hansson, kunde man tydligt visa att behandling med de nya läkemedlen var minst lika effektiv och skyddande som med de gamla läkemedlen. En definitiv fördel med de ny medlen var en minskad utveckling av diabetes typ 2, ett förhållande som kanske i end-pointdata inte kom fram under de korta år som studierna varade men som på sikt är utomordentligt viktigt.

Många studier hade visat att patienter med hypertoni inte behandlades ner till normotension. Lennart Hansson var övertygad om betydelsen och behovet av detta och hans tydliga budskap blev: Ju lägre, desto bättre. Detta visades också i HOT – studien som han ledde. Det går att hos nästan alla patienter sänka trycket ner till under 140/90. Det numeriska tal för blodtrycket som man sträva efter i sin behandling blev i studien 135/85, ett tal som står sig än idag. I en stor subgrupp av patienter med diabetes typ 2 och hypertoni var behovet att uppnå ett än lägre blodtryck än viktigare vilket senare konfirmerades i UKPDS.

De nya angiotensin 2 – blockerarna väckte tidigt Lennarts intresse. I SCOPE – studien och Value – studien, där han fanns i styrkommitten, kan man ana vissa additiva fördelar, kanske framför allt vad gäller effekter på kognitiv förmåga. Framtiden får utvisa dessa läkemedels plats i terapiarsenalen.

Lennart Hansson var också president i International Society of Hypertension och mångårig styrelsemedlem i olika positioner i ISH. Han var grundare och ordförande i Svenska Hypertonisällskapet och i det europeiska hypertonisällskapet. Han deltog också i styrkommitten för en rad stora blodtrycksstudier, Dessutom var han en skicklig organisatör och en strålande föreläsare. Lennart Hanssons betydelse för svensk och internationell hypertoniforskning var utomordentligt stor och saknaden stor.

Bengt Göran Hansson